På Crumlins sjukhus

I dag var vi på röntgen hos Our Lady’s Children’s Hospital, Crumlin. Remitterat av läkaren som gav Otis hans penicillin mot hostan. De ville se hur hans lungor ser ut. Thelonious fick dispens att vänta utanför i korridoren (annars får man inte ha syskon med sig) och Otis var inte alls glad åt att behöva ta av sig tröjan och sitta framför röntgenkameran.

Sköterskan skickade sen hem oss med att säga att de såg "a litte something" men att vi inte skulle oroa oss och att vår läkare ska få plåtarna och sen ge besked om det ska kollas ytterligare eller inte. Det känns så där. Vi får se vad han säger nästa vecka.

På bussen tillbaka mot stan var Thelonious så trött att han somnade ovanpå vagnen. Och han vaknade inte hur jag än lyfte runt honom så han missade mitt och Otis fika på Bewley's. Islatte och Kaffe- och Valnötskaka.

Buss 747

Otis, Thelonious och jag längst fram i bussen på väg till Dublins flygplats. Vi sitter på ovanvåningen precis som Thelonious önskade. Han lyckades få en snäll vuxen att ge upp sitt lyxsäte.

Vi gav oss hemifrån vid halv elva på förmiddagen och var framme hos mormor och morfar vid halv åtta på kvällen. Svensk tid. Men själva resan gick väldigt bra. Visst är det en del strul och kiv. Och visst får jag lite magkramp när de skulle äta ombord flygplanet men mest lyckades klättra runt på sätena och ville kladda. Men på det stora hela är de riktiga stjärnor att resa med.

Svensk brännboll i Phoenix Park

Otis

Daniel och Thelonious nedan The Wellington Monument

Ulrika

Thelonious och Frode

Moira och Otis

Torsdag

Himlen var tjockt jämngrå men till sist gav vi oss iväg med Jack, Elle och mamma Erica till Palmerston Parks nyligen upprustade lekpark. Det är helt fantastiskt att vår närmsta lekpark blivit så fin, barnen gillade verkligen uppgraderingen. 

Bilen i floden längst ner är ett minne från förra oktobers störtregn och översvämningar. Helt galet mycket bråte hamnade i Dodder och den här bilen var bara en detalj av massförstörelsen.

På stranden

Vi gick en långpromenad mot havet och avslutade densamma med picknick vid stranden i Sandymount.

Gångpromenaden och vyn mot Polbegs rödvita skorstenar och sedan Dun Laoghaire var ju det första vi såg av Dublins närhet till havet när vi först kom och det är en slående utsikt. Thelonious och Otis hade jätteroligt på stranden och när vi föräldrar efter ett par timmar insisterade på hemgång blev det ganska sura miner.

Hjärtat av snäckor gjorde jag med tanken att testa kamerans närbildsfunktion lite, men Otis vägrade att inte stampa sönder det. Och det blev bara en bild.

Och här nere är foton på oss föräldrar också.

Regnig Dodder promenad

Regnig Promenad da Movie

Drimnagh Slott

Vi ville göra en liten utflykt denna lediga bankholidays måndag och gav oss mot Drimnagh Castle. Daniel hade läst i att det var Dublins enda slott med bevarad vallgrav.

Efter en lång resa på buss och felvandrande i regnet kom vi fram till själva slottet. Som var stängt. Det hade vi visserligen redan gissat att det skulle vara men vi tänkte inte på att vallgraven skulle göra att man bara fick se det lilla slottet från utsidan. Även om tjuvkik genom springor i den stora träporten avslöjade att det så ganska intressant ut och det är möjligt att vi gör ett nytt försök en annan gång.

Vi såg också en räv, räknade bilar i olika färger (silvergrå är överlägset vanligast) och på tillbaka vägen åt vi middag inne i stan på den stora blandbuffén på Moore Street.